Tyst
Vi har spenderat helgen med en jättetrevlig familj.
En familj som bara har varit ren glädje att lära känna. Den har nämligen gjort att min kära gubbe har fått en större familj.
Vi har ätit gott, världens största mjukglass jag lovar, druckit gott coh skrattat.
Det finns bara en sak som känns lite jobbigt.
Jag vet inte om ni varit med om det någon gång men har ni försökt föra ett samtal eller över huvud taget pratat med någon som bara svarar ja eller nej på frågan du ställt.
Eller att berätta något för personen och den bara skrattar eller säjer ja och sen är konversationen slut, ingen fortsättning, ingen motfråga, ingen egen berättelse, ingenting.
Absolut ingenting och till slut kommer man inte på något mer att säga och så blir det tyst, tyst, tyst.
Det är hemskt.
Försöker hitta på något annat att göra, går därifrån och tittar på vad dom andra gör, och känner sej allmänt otrevlig som inte har något att prata om.
Jag gillar verkligen hela den här familjen utan undantag och känner mej just nu förbannat elak som har dom här känslorna men jag vet inte vad jag ska göra åt det.
