Vi hämtade A på Bråvalla festival idag. Lite avundsjuk, måste nog åka på festival någon gång igen.

Det var ju evigheter sen jag var på Hultsfred. Det jag inte är avundsjuk på är tältplatsen. Jag kommer inte ens ihåg hur stökigt och äckligt det kunde vara på campingen. Men jag tror inte att det var det.

Vi hann med att se en massa skräp och 2 flygande tält innan vi hamnade i bilkön ut som förvånansvärt bara tog ca 30 min. Vi hade räknat med mer. Skönt

https://cdn2.cdnme.se/2373571/7-3/pic_51d06d05e087c35f9ee26561.jpg">https://cdn1.cdnme.se/2373571/7-3/pic_51d06d05e087c35f9ee26561.jpg" class="image">

Har skrivit om det förut men fick ett nytt infall att skriva om det igen.

Jag vill tro att mina kompisar finns där för mej även om vi inte har pratat på flera år. När vi sen träffas så är det som om man har sett varandra varje vecka och inte låtit dom där åren gå. Likadant är det med dom som man faktis träffar varje vecka.

Jag har trots tre barn aldrig varit en " hemma" mamma, utan fortsatte att vara mej själv, Vickan, även sen barnen kom.
Jag var nog egentligen tvungen att bli sån eftersom jag fick barn när jag var ganska ung, 20 år, och mina kompisar var fortfarande fria och ville ha kul.

Visst hade dom oxå killar men inte så att dom ville skaffa barn. Jag fick helt enkelt bara hänga på allt jag kunde hänga med på och vara Vickan, inte mamma.

Jag har märkt att flera av mina vänner när dom fick barn bara har "försvunnit" och inte alls har tid att träffas, om man inte kommer hem till dom eller med noga planering. Jag tror att det fenomenet är ganska naturligt och att jag var ganska onaturlig.

Jag vet ju att man som nära kompis väntar. Det kommer ju en dag när småbarnsåren är över och man får tid med annat än barnen. Prioritera sej själv ibland.

Men det här är något som jag faktis har tänk på ibland. Alltså det att dom inte fattade hur det var att behöva planera och att ha barn. Det var inget dom reflekterade över, att jag inte bara hade mej själv att tänka på utan en familj också. Därför reflekterade inte jag heller på det. Visst kunde det krocka ibland och jag kunde bli lite sur när dom inte var ute i god tid med sina planer men ofta så gick det bra och jag, och ofta A, kunde följa med. Man kan faktis ta med sej barn bort.

Jag ser det som positivt idag att jag alltid har tagit mej tid med mej själv och inte stannade hemma bara för att jag hade barn.

Men visst är det lättare idag när barnen blivit stora.

Jag älskar er mina vänner och utan er skulle jag inte vara någonting.

Hoppas ni vet vilka ni är.

Varför känns det ok att äta lunch själv på stan men inte gå på restaurang själv på kvällen.

Jag skulle nog inte heller kunna tänka mej att gå på bio själv.

Hur kommer det sej att jag kan längta efter att få vara ensam hemma, slippa laga mat, ligga i soffan, ha fjärrkontrollen för mej själv och mumsa godis. Men när möjligheten kommer är det inte så skönt som man trott och man saknar ljudet av barnens bråk i bakgrunden.

Jag har alltid trott att jag är ganska bra på att klara mej ensam är nog det för det mesta. Jag längtar inte ihjäl mej efter familjen när dom är borta och behöver inte ringa och prata med dom varje dag.

Men ibland och kanske särskilt en lördagskväll så känns det väldigt ensamt där under filten i vardagsrummet. Sängen är tryggare.
Och en kort sekund funderar man på vad kompisarna gör och varför man inte umgås som man gjorde för 15 år sen.

Jag vet så klart varför och jag ville ju inte göra något annat än att titta på tv idag. Men tystnaden gör att jag känner mej ensam.

Låter kanske tråkigt att säga så men nu är allting klart med möhippa och bröllop och det är faktiskt skönt.

Men kul har det varit, väldigt kul

Tålamod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap.
Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn.
En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall.
Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd.

Vad är mod?

Är det att våga hoppa fallskärm eller att våga säga nej?

Att prova något nytt eller att säga ja?

Att älska och skaffa barn?

Att älska och välja bort barn?

Att hålla föredrag inför en stor grupp människor eller att erkänna att man är rädd och osäker inför något?

Att sjunga på ett bröllop utan varken förberedelse eller sångröst? Fast det kanske inte är mod, det kanske bara är dumhet.

Helt ok

Vi hämtade A på Bråvalla festival idag. Lite avundsjuk, måste nog åka på festival någon gång igen.

Det var ju evigheter sen jag var på Hultsfred. Det jag inte är avundsjuk på är tältplatsen. Jag kommer inte ens ihåg hur stökigt och äckligt det kunde vara på campingen. Men jag tror inte att det var det.

Vi hann med att se en massa skräp och 2 flygande tält innan vi hamnade i bilkön ut som förvånansvärt bara tog ca 30 min. Vi hade räknat med mer. Skönt

https://cdn2.cdnme.se/2373571/7-3/pic_51d06d05e087c35f9ee26561.jpg">https://cdn1.cdnme.se/2373571/7-3/pic_51d06d05e087c35f9ee26561.jpg" class="image">

Har skrivit om det förut men fick ett nytt infall att skriva om det igen.

Jag vill tro att mina kompisar finns där för mej även om vi inte har pratat på flera år. När vi sen träffas så är det som om man har sett varandra varje vecka och inte låtit dom där åren gå. Likadant är det med dom som man faktis träffar varje vecka.

Jag har trots tre barn aldrig varit en " hemma" mamma, utan fortsatte att vara mej själv, Vickan, även sen barnen kom.
Jag var nog egentligen tvungen att bli sån eftersom jag fick barn när jag var ganska ung, 20 år, och mina kompisar var fortfarande fria och ville ha kul.

Visst hade dom oxå killar men inte så att dom ville skaffa barn. Jag fick helt enkelt bara hänga på allt jag kunde hänga med på och vara Vickan, inte mamma.

Jag har märkt att flera av mina vänner när dom fick barn bara har "försvunnit" och inte alls har tid att träffas, om man inte kommer hem till dom eller med noga planering. Jag tror att det fenomenet är ganska naturligt och att jag var ganska onaturlig.

Jag vet ju att man som nära kompis väntar. Det kommer ju en dag när småbarnsåren är över och man får tid med annat än barnen. Prioritera sej själv ibland.

Men det här är något som jag faktis har tänk på ibland. Alltså det att dom inte fattade hur det var att behöva planera och att ha barn. Det var inget dom reflekterade över, att jag inte bara hade mej själv att tänka på utan en familj också. Därför reflekterade inte jag heller på det. Visst kunde det krocka ibland och jag kunde bli lite sur när dom inte var ute i god tid med sina planer men ofta så gick det bra och jag, och ofta A, kunde följa med. Man kan faktis ta med sej barn bort.

Jag ser det som positivt idag att jag alltid har tagit mej tid med mej själv och inte stannade hemma bara för att jag hade barn.

Men visst är det lättare idag när barnen blivit stora.

Jag älskar er mina vänner och utan er skulle jag inte vara någonting.

Hoppas ni vet vilka ni är.

Varför känns det ok att äta lunch själv på stan men inte gå på restaurang själv på kvällen.

Jag skulle nog inte heller kunna tänka mej att gå på bio själv.

Hur kommer det sej att jag kan längta efter att få vara ensam hemma, slippa laga mat, ligga i soffan, ha fjärrkontrollen för mej själv och mumsa godis. Men när möjligheten kommer är det inte så skönt som man trott och man saknar ljudet av barnens bråk i bakgrunden.

Jag har alltid trott att jag är ganska bra på att klara mej ensam är nog det för det mesta. Jag längtar inte ihjäl mej efter familjen när dom är borta och behöver inte ringa och prata med dom varje dag.

Men ibland och kanske särskilt en lördagskväll så känns det väldigt ensamt där under filten i vardagsrummet. Sängen är tryggare.
Och en kort sekund funderar man på vad kompisarna gör och varför man inte umgås som man gjorde för 15 år sen.

Jag vet så klart varför och jag ville ju inte göra något annat än att titta på tv idag. Men tystnaden gör att jag känner mej ensam.

Låter kanske tråkigt att säga så men nu är allting klart med möhippa och bröllop och det är faktiskt skönt.

Men kul har det varit, väldigt kul

Tålamod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap.
Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn.
En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall.
Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd.

Vad är mod?

Är det att våga hoppa fallskärm eller att våga säga nej?

Att prova något nytt eller att säga ja?

Att älska och skaffa barn?

Att älska och välja bort barn?

Att hålla föredrag inför en stor grupp människor eller att erkänna att man är rädd och osäker inför något?

Att sjunga på ett bröllop utan varken förberedelse eller sångröst? Fast det kanske inte är mod, det kanske bara är dumhet.

Helt ok