Vänner
Har skrivit om det förut men fick ett nytt infall att skriva om det igen.
Jag vill tro att mina kompisar finns där för mej även om vi inte har pratat på flera år. När vi sen träffas så är det som om man har sett varandra varje vecka och inte låtit dom där åren gå. Likadant är det med dom som man faktis träffar varje vecka.
Jag har trots tre barn aldrig varit en " hemma" mamma, utan fortsatte att vara mej själv, Vickan, även sen barnen kom.
Jag var nog egentligen tvungen att bli sån eftersom jag fick barn när jag var ganska ung, 20 år, och mina kompisar var fortfarande fria och ville ha kul.
Visst hade dom oxå killar men inte så att dom ville skaffa barn. Jag fick helt enkelt bara hänga på allt jag kunde hänga med på och vara Vickan, inte mamma.
Jag har märkt att flera av mina vänner när dom fick barn bara har "försvunnit" och inte alls har tid att träffas, om man inte kommer hem till dom eller med noga planering. Jag tror att det fenomenet är ganska naturligt och att jag var ganska onaturlig.
Jag vet ju att man som nära kompis väntar. Det kommer ju en dag när småbarnsåren är över och man får tid med annat än barnen. Prioritera sej själv ibland.
Men det här är något som jag faktis har tänk på ibland. Alltså det att dom inte fattade hur det var att behöva planera och att ha barn. Det var inget dom reflekterade över, att jag inte bara hade mej själv att tänka på utan en familj också. Därför reflekterade inte jag heller på det. Visst kunde det krocka ibland och jag kunde bli lite sur när dom inte var ute i god tid med sina planer men ofta så gick det bra och jag, och ofta A, kunde följa med. Man kan faktis ta med sej barn bort.
Jag ser det som positivt idag att jag alltid har tagit mej tid med mej själv och inte stannade hemma bara för att jag hade barn.
Men visst är det lättare idag när barnen blivit stora.
Jag älskar er mina vänner och utan er skulle jag inte vara någonting.
Hoppas ni vet vilka ni är.
